Släckt var det här!
Kapitel 1
Brandkår på villovägar
En solig eftermiddag stod Leo och Lina vid fönstret och tittade ut när en brandbil plötsligt svängde in på deras gata. ”Titta, en riktig brandbil!” utbrast Leo.
”Undrar vad de gör här?” sa Lina nyfiket.
De sprang ut för att se närmare på brandbilen. Brandmännen förklarade att de hade tagit fel väg på väg hem från en släckning. Medan de vände bilen, stod Leo och Lina och beundrade den stora, röda brandbilen.
”Kan vi hjälpa till med något?” frågade Leo nyfiket.
En av brandmännen skrattade. ”Nej, men tack! Vi är bara lite vilse.”
”Har ni släckt en riktig brand?” frågade Lina.
”Ja, vi har haft en lång dag med att släcka bränder,” sa brandmannen. ”Men nu är det dags för oss att åka hem.”
När brandbilarna åkt, sa Lina, ”Tänk om vi kunde vara brandmän!”
”Ja!” sa Leo. ”Vi kan bygga vår egen brandbil och rädda hela grannskapet!”
I ett nafs hade de byggt en brandbil av kartonglådor och målat den röd och vit. De satte på hjul och ritade en stege på sidan. För hjälmar använde de röda plastbunkar, som brukade användas för pannkakssmet. Till slut utbrast Leo självsäkert ”Nu är vi redo att släcka bränder!”.
De tog på sig sina hjälmar och började sin släckningsrunda i huset. ”Här brinner det!” ropade Lina och pekade på soffan. Leo sprang fram och låtsades släcka elden med sin leksaksslang. ”Räddad!” ropade han. De fortsatte leken och släckte bränder i köket, badrummet och till och med i trädgården.
”Det här var ju kul, men det känns inte lika roligt utan riktigt vatten,” sa Leo och tittade på sin leksaksslang.
Linas ögon tändes av en idé. ”Vi kan använda vattenslangen! Då blir det som på riktigt!”
Kapitel 2
Vattenkaos
Med plastbunkarna som hjälmar och den riktiga vattenslangen, var Leo och Lina redo för nästa steg.
”Nu blir det äkta action!” sa Leo entusiastiskt.
De började i köket, där Leo öppnade kranen och började spruta vatten överallt. ”Branden är släckt!” ropade han medan vatten strilade ner från diskbänken.
Lina skrattade och tog över slangen, sprutande vatten mot väggarna. ”Det här är så kul!” ropade hon till Leo.
Vardagsrummet blev deras nästa ”brandplats”. De ”släckte” soffan och snart var hela rummet genomblött.
Plötsligt hörde de en arg röst bakom sig. ”Men vad gör ni!?” Herr Andersson stod i dörren, helt förbluffad över röran.
Innan Leo hann svara, utbrast Lina: ”Hjälp, jag tror han är så arg att han brinner!” och pekade på Herr Andersson.
”Släck Herr Andersson, Leo!” skrek hon.
Utan att tänka sig för riktade Leo vattenslangen mot Herr Andersson och sprutade vatten på honom. Vatten strömmade över Anderssons kläder och ansikte.
”Vad i all världen!?” utbrast Herr Andersson, lika genomblöt som upprörd.
Leo och Lina tittade på varandra, förvånade och rädda. ”Vi… vi trodde…” började Lina, men hennes röst dog ut.
”Ni har ställt till med tillräckligt! och nu behöver ni städa upp här innan era föräldrar kommer hem, och sedan ska jag prata med dem” sa Herr Andersson strängt.
Tvillingarna insåg att de hade gått alldeles för långt. ”Vi är jätteledsna.” sa Leo. ”Vi ville bara leka.”
Herr Andersson torkade sitt ansikte och suckade. ”Ja, jag förstår det. Men ni måste städa upp detta och inga fler tokigheter.”
Leo och Lina nickade och började genast städa upp röran med samma energi som de alldeles nyss stökat ner.
Kapitel 3
Kalabalik i kubik
Leo och Lina stod mitt i köket, omgivna av vattenpölar och genomblöta handdukar. ”Det här blev lite mer än vi tänkt oss,” sa Leo och torkade svetten från pannan.
”Vi måste städa upp allt innan mamma och pappa kommer hem,” sa Lina oroligt.
De började febrilt att torka, vrida och städa. Köket förvandlades snabbt till en labyrint av kastruller och bestick som staplades på golvet. Vardagsrummet var inte bättre, med böcker och kuddar utspridda överallt.
”Vi måste hänga upp det här för att torka,” sa Leo och bar ut en hög med böcker och kuddar till trädgården.
Snart var deras tvättlina full av böcker, kuddar och diverse köksredskap. Ingenting var där det skulle vara. Men det var i varje fall på tork.
Plötsligt skällde Herr Anderssons hund, som tycktes ha fastnat i ett par hängslen på tvättlinan. ”Åh nej, inte han också!” utbrast Lina och skyndade sig att hjälpa hunden ner.
Medan de kämpade med att få ordning på trädgården, hörde de bilen köra in på uppfarten. ”Mamma och pappa!” skrek Leo.
De sprang in i huset och försökte se oskyldiga ut, men det var omöjligt att dölja röran.
När föräldrarna kom in och såg kaoset, stod de bara tysta en stund. ”Vad har hänt här?” frågade deras mamma slutligen.
Leo och Lina tittade på varandra och sedan på röran runt omkring dem. ”Det började brinna, så vi lekte brandmän,” sa Leo tveksamt. ”BRINNA!? skrek deras föräldrar i kör.
”Nej, nej, nej, sa Leo, Inte på riktigt utan mest i våra huvuden kanske. Vi lekte brandmän och sedan att låtsades vi att det började brinna”
”Ja och då använde vi vattenslangen, den riktiga alltså” tillade Lina.
Deras föräldrar suckade djupt. ”Ni får städa upp allt det här,” sa deras pappa bestämt. Lina nickade, och båda två var visste att de hade mycket arbete framför sig innan de var klara.
Kapitel 4
Konstutställning
Medan Leo och Lina fortsatte att städa upp det kaos de skapat, kände de sig både trötta och skyldiga. De hade aldrig menat att ställa till med så mycket röra.
”Mamma, pappa, vi är ledsna,” sa Lina när de nästan var klara. ”Vi ville bara ha kul.”
Deras mamma log lite. ”Vi förstår att ni ville leka och ibland kan det brinna till i mitt huvud också, men man måste också tänka på konsekvenserna av det man gör.”
”Och kom ihåg att alltid vara försiktiga när ni använder vatten inomhus,” tillade deras pappa,
När städningen äntligen var klar, tittade de ut i trädgården. Böcker, kuddar och köksredskap hängde fortfarande på tvättlinan, och Herr Anderssons hund, nu torr och glad, busade runt i gräset.
”Ser ut som vi har vår egen konstutställning,” skrattade deras mamma. ”Hoppas bara grannarna förstår.”
Plötsligt hörde de skratt bakom sig. Herr Andersson stod där och tittade på röran. ”Det här måste vara den mest originella tvättlinan jag sett,” sa han och skrattade.
Leo och Lina kunde inte hjälpa att skratta också. ”Vi är verkligen ledsna att vi sprutade vatten på dig,” sa Leo. Lina fyllde på med att fråga om han ville komma över och titta på deras konstutställning.
Herr Andersson sa att det var fint att de bett om ursäkt och nästa gång ska han ta med sig sin egen vattenslang.
Resten av eftermiddagen tillbringade de med att ta ner allt från tvättlinan och sätta tillbaka saker på sina rätta platser. De hade helt klart haft roligt, men den här gången kände ingen av dem att det varit värt det.
”Imorgon leker vi poliser,” sa Leo med ett leende.
”Men utan riktiga tjuvar,” sa Lina snabbt, och de båda skrattade.
Och så, trots allt kaos de hade ställt till med, slutade dagen med ett skratt.
