Djurräddarna
Kapitel 1
Klart för uppdrag!
En lördagsmorgon satt Leo och Lina framför TV:n och såg ett program om djurräddning. De tittade fascinerat när djurräddare tog hand om vilda djur som behövde hjälp. Vissa var skadade och andra hade tappat bort sin mamma.
”När jag blir stor vill jag bli djurräddare,” sa Leo, med ögonen fulla av beundran.
”Vi behöver inte vänta tills vi är stora,” sa Lina. ”Vi kan vara djurräddare redan nu!”
Snabbt som vinden sprang de upp för att förbereda sitt räddningsuppdrag. Lina började placera ut alla deras leksaksdjur och nallar runt om i huset och trädgården. Hon lade dem i ”farliga” situationer – en nallebjörn på taket av lekstugan, en plastdinosaurie i buskaget och en leksakselefant under soffan.
”Klart för uppdraget!” ropade hon till Leo.
Leo tog på sig en ryggsäck full av ”räddningsutrustning” – gamla handdukar, rep och en ficklampa. ”Dags att rädda några djur!” utbrast han med entusiasm.
De började med nallebjörnen på taket av lekstugan. Leo klättrade upp försiktigt och räddade nallen med en heroisk insats. ”Räddad!” ropade han.
”Nästa är elefanten i rummet,” sa Lina och pekade. Leo kröp på alla fyra och räddade elefanten med en dramatisk rullning.
Sedan var det dags för dinosaurien i buskaget. ”Den här kommer att vara knepig,” sa Leo. Han använde rep för att ”säkra” dinosaurien och drog den till säkerhet.
Efter flera heroiska räddningar runt om i huset och trädgården, stod de andfådda men nöjda med sitt arbete. ”Vi är riktiga hjältar!” sa Lina med ett leende.
Leo tittade på deras ”räddade” djur. ”Tänk vad vi kan göra om vi hade riktiga djur att rädda,” sa han fundersamt.
Lina nickade, en idé började spira i hennes huvud. ”Kanske det är dags för nästa steg i vårt räddningsuppdrag?”
Kapitel 2
Benbrott och nossalva
Efter deras hjältemodiga räddningsinsatser bestämde sig Leo och Lina för att öppna ett eget djursjukhus. De använde vardagsrummet som sin klinik, där kuddar och filtar blev sjukhussängar för deras leksaksdjur.
Lina, iförd en hemmagjord doktorshatt av papper, förklarade stolt: ”Jag är doktor Lina och du, Leo, är min sjuksköterska.”
Leo nickade och såg allvarlig ut. ”Vilken patient behöver hjälp först?”
”Den stackars dinosaurien,” sa Lina och pekade på plastdinosaurien från trädgården. ”Ser du? Dess ben ser brutet ut.”
Leo hämtade snabbt hushållspapper och en häftapparat. ”Jag tror vi kan göra en skena med det här.” Försiktigt vek han pappret runt dinosauriens ben och fäste det säkert med häftapparaten. ”Där, nu borde det läka fint!”
”Nästa patient är nallebjörnen,” sa Lina och räckte över en stor, fluffig nallebjörn. ”Stackarn har blivit förkyld.”
Med allvarsamma miner öppnade Lina en burk med hudsalva. ”Det här kommer att rensa hans tilltäppta nos.” Hon smorde försiktigt in nallens nos och panna med salvan. Leo tog tempen med kökstermometer. Lina undrade om nallen hade feber? ”Jag vet inte doktorn, svarade Leo när han tittade på termometern. ”Vad betyder Well done?”. ”Åh, det är bra, sa Lina, det betyder bra gjort på engelska!”
Efter framgången med nallebjörnen följde en rad andra patienter: elefanten med ”magont”, som behandlades med en kudde som tröst, och ett lejon som ”skadat sin tass”, bandagerad med en mjuk trasa.
Efter att de hade botat alla sina leksaksdjur, tittade de stolt på sitt arbete. ”Vi är bra på att ta hand om djur,” sa Lina med ett leende.
”Ja, det är viktigt att vara snäll och omtänksam,” instämde Leo och tittade kärleksfullt på deras patienter.
Lina tittade drömmande ut genom fönstret. ”Ja, tänk va mycket nytta vi kunde göra om vi hade riktiga djur…”
Kapitel 3
Riktiga djur – Riktiga problem
Med deras leksaksdjursjukhus ännu i färskt minne, kom Leo och Lina fram med en ny plan. ”Vi borde rädda riktiga djur, precis som på TV!” förklarade Lina.
”Ja, och vi kan börja nu!” sa Leo, lika ivrig.
De första stegen i deras räddningsuppdrag ledde dem till Herr Anderssons trädgård, där hans hund, Buster, låg och slumrade i solen. ”Han ser ut att frysa,” sa Lina oroligt.
”Eller kanske har han feber,” tillade Leo med en bekymrad min. De svepte in Buster i en stor filt och serverade honom en skål med glass. ”Det kommer att sänka febern,” förklarade Leo medan Buster glatt slickade i sig glassen.
Medan Buster vilade, fortsatte tvillingarna sitt räddningsarbete. I gräset hittade de en daggmask som krälade omkring. ”Stackars liten, den ser helt vilse ut,” sa Lina medlidande och placerade varsamt masken i en burk med jord och blad. ”Nu är du trygg,” viskade hon.
Nästa stopp var grannens träd, där en katt hade klättrat upp och såg ner på dem med stora, nyfikna ögon. ”Hjälp, vi kommer!” ropade Leo och klättrade upp i trädet. Med några försiktiga rörelser lyfte han katten och klättrade ner igen. ”Du är räddad, lilla vän,” sa han stolt.
På vägen tillbaka till sitt hus upptäckte de några hönor som pickade i grannens trädgård. ”De ser ut som de behöver ett hjälp, de verkar inte hitta någon mat” sa Lina och lockade dem försiktigt med några frön. Snart marscherade en liten skara hönor bakom dem.
Med en samling av djur från grannskapet – en hund, en daggmask, en katt och flera hönor – hade deras trädgård förvandlats till ett djurhem. De kände sig som riktiga hjältar, men de hade ännu inte tänkt på vad deras grannar skulle säga.
Utanför hörde de röster som steg. ”Vad är allt detta oväsen?” Det var Leos och Linas mamma som stod i trädgården, häpen över synen av djuren och hennes barn mitt i allt kaos.
”Mamma! Vi har räddat dem!” ropade Lina och pekade på deras nya vänner.
Leos och Linas mamma tittade från djuren till tvillingarna och tillbaka igen. ”Ni har verkligen haft ett fullspäckat äventyr,” sa hon med en blandning av förvåning och skratt.
Kapitel 4
En riktig räddningsinsats
När Leo och Lina stod i sin trädgård, nu omgjort till ett oväntat djurhem, förstod de att det var dags att återlämna deras nya vänner. ”Vi kan inte bara behålla dem,” sa deras mamma lugnt. ”De har sina egna hem och familjer som saknar dem.”
Med tunga hjärtan började tvillingarna sin egna riktiga räddningsinsats. Först var det dags för Buster, Herr Anderssons älskade hund, att återvända hem. De gick försiktigt över gräset och knackade på grannens dörr. Herr Andersson öppnade och hans ansikte lyste upp när han såg Buster. ”Buster! Var har du varit? Jag har varit så orolig!” utbrast han och gav sin hund en stor kram.
”Vi räddade honom,” sa Leo, ”han verkade så kall och ensam.”
Herr Andersson skrattade varmt. ”Buster är en tuffing, men jag är tacksam att ni tog hand om honom.” Han klappade båda tvillingarna på huvudet. ”Tack, ni är små hjältar.”
Nästa stopp var grannen med daggmasken, en man som såg både förvånad och förtjust ut när han tog emot sin oväntade husdjur.
Slarva inte bort den igen, sa Leo, den var helt vilsen i din trädgård men nu verkar den vara glad att vara hemma!”
”Den heter förresten Roy, sa Lina”
”Åh, Öh, min daggmask, ni är så omtänksamma,” sa han med ett tveksamt leende. ”Tack för att ni tog hand om… öh… Roy.”
Att återlämna katten och hönorna visade sig vara enklare än väntat, men inte mindre lärorikt. Varje granne de mötte tackade tvillingarna för deras omsorg och påminde dem vänligt om att vara försiktiga med andras djur.
När alla djur hade återvänt till sina hem, satte sig Leo och Lina i trädgården och tänkte över dagen. ”Det var spännande att vara djurräddare,” sa Leo och tittade på solen som började gå ner.
”Ja, men vi kanske ska fråga innan vi tar hand om någons djur nästa gång.” sa Lina.
Deras mamma kom ut med en bricka med saft och nybakade kakor. ”Ni har lärt er en viktig läxa idag eller hur?” sa hon.
Leo och Lina nickade och tog varsin kaka, lite ångerfyllda men också stolta över vad de hade lärt sig: man får inte ta andras djur.
Följ oss gärna på Instagram